Sitter på min sambos dator och kollade igenom bilderna han har från första tiden med Pontus. Som ni alla vet så var ju inte den tiden en dans på rosor. På juldagen, när Pontus var 6 dagar gammal så fick vi veta att Pontus hade Njurbäcksinflammation och blodförgiftning. Vi hade då redan varit i Falun 2 gånger pga att vi tyckte att han var slö. Läkarna skyllde på gulsoten. Men inga andra prover togs. Då vi helt klart upptäckte att någonting inte var som det skulle plus att han hade febern så åkte vi på juldagen in till barnakuten i Falun. Där tog man ett urinprov och crp. Urinstickan var väldigt ful och CRP låg på 234 (skyhögt!!!) För er som inte vet vad CRP är, så är det ett infektionsprov som visar infektionsvärdet. Normalt ska man ligga under 5. Härifrån gick allting väldigt snabbt. Jag minns att läkaren sa "Med sånna här små chansar vi aldrig, ni kommer nu få åka upp på avdelningen och ta fler prover och bli inlagda" . Jag minns att jag blev chockad och tänkte "men är det så allvarligt?". Läkaren sa "räkna med att ni får stanna mins 10 dagar". Där efter är allt en enda stor dimma. Jag minns att jag fick panik, så Andreas fick följa med Pontus där prover skulle tas och nålen skulle sättas. Jag stod ute i korridoren och höll för öronen och grät. Jag minns att jag skakade som ett asplöv. Sen gick allting väldigt fort. Man satt in 2 antibiotikan som skulle kunna ta allt. Man visste ju inte då att det var blodförgiftning, men som dem sa, dem chansade aldrig., Och tur var väl det. På dag 3 fick vi svar på blododlingarna och det var en blodförgiftning, en såkallad urosepsis. Vi blev alltså inlagda på neo första natten då han var uppkopplad under hela natten. Dagen efter fick vi flytta ner till Avdelning 34, och låg där tills dagen innan nyårsafton. Vi fick ta med oss antibiotikan hem då han inte längre behövde den intravenöst, utan vi kunde ge honom den i munnen. Jag minns så tydligt alla blodprover... När dom stack honom i huvudet var värst. Han skrek som att han höll på att gå¨åt. Jag sprang ut längst boirt i korridoren för att inte höra, jag grät så jag skälvde, och Andreas var kvar där inne men inte ens han kunde hålla tårarna tillbaka. Fy... Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om vi kommit in lite senare. Efter detta har det bara snurrat på med sjukhusbesök, inläggningar, operationer, undersökningar, röntgen, ultraljud mm. Vi fick aldrig känna av den här "mysiga bebistiden hemma". Nu njuter vi för fulla muggar då vi vet att om inget särskilt skulle inträffa så ska vi inte tillbaka till sjukhuset försen i höst.