Eftersom att jag valde själv att bli igångsatt så var hela processen ganska lång. Eller ja, från att dem tog hål på hinnorna tog det 12 timmar, men allt som skulle göras innan dem kunde göra det var en ganska lång process.

 

Jag blev igångsatt i vecka 39. Varför då undrar ni säkert. Jag hade en väldigt lång latensfas, var öppen 1,5 cm i flera dagar, blödde osv. Tillslut var jag så slut i både kropp och knopp så jag ringde och var helt förstörd till min BM, som sedan såg till att jag fick träffa en läkare i Falun samma dag. Man gjorde en undersökning och såg att tappen inte var mogen, (detta var en torsdag), så jag skulle få komma tillbaka på Måndagen därefter för en ny undersökning, och var det så att jag fortfarande ville så skulle man göra en igångsättning då.

 

 

Jag var helt inställd på att bli igångsatt, så när vi kom tillbaka på Måndagen och tappen fortfarande inte var mogen så bröt jag ihop totalt. Läkaren var mycket förstående, men hon ville ändå varna mig för "riskerna" med att göra en igångsättning även fast tappen inte var mogen. Dvs att det skulle ta flera dagar, och att risken för akut snitt blev betydligt större. Men jag var fast besluten, nu skulle min lilla pojke ut!

 

Vi lades in på Antenentalavdelningen och man började allting med att ge mig små doser cytotec varannan timme. Ctg togs efter varje omgång cytotec. Tisdag morgon skulle dem göra en ny undersökning för att se om det hänt någonting på tappen, och besvikelsen var stor när det inte hade hänt någonting. Läkaren ville vänta ytterligare en dag för att cytotecen skulle få full effekt. Så hela Tisdagen gick åt att bara vänta. På Onsdag morgon var tappen så pass mogen att man kunde sätta in en sån Ballong kateter. Efter exakt 3 timmar så ploppade katetern ut i toaletten. WOW, nu var jag överlycklig! Detta betydde att jag var öppen hela 3 cm, och dom skulle kunna ta hål på fosterhinnorna!

 

Kl var nu 12, och vi fick rulla in på förlossningen. Kl 13 kom BM och tog hål på hinnorna och vattnet gick. Minns att jag var alldeles fnittrig av förväntan, och Andreas sprang ner i kiosken och köpte massa gott som jag skulle trycka i mig för att få energi. Jag gick runt i ca 1 timme men kände inga värkar. Då fick jag värkstimulerande dropp, som hade väldigt god effekt på mig. Värkarna började nästan genast, men dem fick höja och sänka dosen bra många gånger, då man såg på Pontus hjärtljud att han blev stressad. Dem kopplade på elektroder på Pontus huvud för att kunna hålla riktig koll på honom. Jag använde mig mycket av pilatesbollen, det var så skönt att röra på sig och inte bara ligga still. Vi hade väldigt trevligt faktiskt, jag, Andreas och personalen. Vi skrattade och skojjade friskt. Ca kl 17 började värkarna bli regelbundna och jag fick ondare. Då tog vi fram lustgasen. (innan dessa använde jag TENS apparaten). Jag minns så väl att jag hade så svårt med lustgasen. Jag blev först rädd för effekten, och tyckte det var obehagligt, och jag sa själv "den här kan man ju inte använda när bebisen kommer, då är han ju helt borta". Observera att detta va på minsta dosen. Värkarna blev starkare och tätare och lustgasen satt fastklistrad mot mitt ansikte och jag skrek och svor för kung och fosterland. Jag var vid det här laget så pass borta i huvudet så det enda jag hade pratat om var att jag tyckte att personalen skulle gå och fika, inte skulle dem behöva sitta här vid mig, dom måste fika. Haha. Nu var lustgasen på max, men jag var inte nöjd. Skrek att dom måste höja! Men det gick ju inte. Jag bad nu om epidural. Kl 20 kom narkosläkaren och gav mig epidural. Vilken lättnad!!! Jag blev så avslappnad så jag somnade mitt i detta skede. Var öppen 6 cm före epiduralen. När jag sovit en stund och värkarna var mycket mer lättsamma, så gjordes en ny undersökning. 10 CM! nu var det bara att köra. Men vaddå? Krystvärkar, vad är det? Det var bara som ett ENORMT tryck neröver och jag kände bara att nu bajsar jag på mig.

 

Epiduralen tog alltså bort själva krystvärkarna, så vi fick förlita oss på ctg kurvan när det var dags att krysta. Och det var svårt! helvete så svårt det var. Man ville trycka, men det var läskigt osv. Pontus hjärljud blev väldigt oregelbundna och jag hörde viskas om akutsnitt. Jag blev super ledsen, och läkaren kallades in. Dom tog ett prov från hans huvud för att kolla om han hade mjölksyra, men så var icke fallet, så det var bara att fortsätta kämpa på! Vilken lättnad. Kämpade på i 1 timme med krystandet, och vid det här laget höll jag på att bli helt slut. Ville bara sluta allting. Jag grät och jag skrek. Jag var övertygad om att jag inte kunde fixa detta. Andreas stod vid mitt huvud och sa "lugn älskling, andas", och jag blev rosenrasande "HAR DU INGET BÄTTRE ATT SÄGA ÄN ATT JAG SKA ANDAS SÅ KAN DU LIKA GÄRNA HÅLLA KÄFTEN!!!" , Andreas skrattade och personalen skrattade. Vilket gjorde mig ännu mer förbannad och jag tog i för kung och fosterland. Andreas flyttade sig några steg neråt och sa plötsligt "Men Hanna, man ser ju huvudet!!! NEJ, nu åkte det in igen" , Och jag var övertygad om att han ljög. Blev ännu mer förbannad och puschade på som bara den. Personalen försökte få mig att sluta med lustgasen eftersom att bebisen snart skulle komma, men jag vägrade lämna ifrån mig den. Slutligen, kl 00:25 så kom min lilla prins ut. Han var det vackraste mina ögon skådat, och Andreas grät. Nu var vi äntligen föräldrar <3