1. Att amma - jag ljuger om jag säger att det var en dans på rosor redan från dag ett. Isåfall en dans med väldigt svåra steg. Det gör ont. Jävligt ont. Sådär ont så man bara gråter. Sådär jätte ont så man inte fattar vad som händer. Och jag tror det är precis just DÄR som många nyblivna mammor ger upp, och bestämmer sig för att inte amma. Och jag klandrar dem inte. De första 2 veckorna var ett helvete med amningen. Man gråter, pinas och mjölken läcker ur alla hål och porer som finns, samtidigt som brösten har förvandlats till något Dolly Parton liknande (OBS, de håller inte i sig allt för länge så ingen ide att du ens försöker börja gilla dem). Hemskt. Men det som är bra är ju faktiskt att det går över... Efter 2 veckors gråtande, pustande, läckande så börjar man helt enkelt få in snitsen. Det blir helt plötsligt väldigt mysigt att amma, det gör inte lika ont, man hittar bekväma positioner osv. Det kanske inte var så dumt att amma trots allt? Och praktiskt om inte annat! Att alltid ha maten med sig uppvärmd och klar. Kanon! Men sen kan ju mjölken ta slut (av olika anledningar) , i mitt fall av oro och stress. Så då kanske man får byta metod. Vi försökte in i det sista, men det blev ingen trevlig stund för varken mig eller Pontus då han blev frustrerad och skrikig över att det inte kom något, vilket smittade av sig på mig och kag blir irriterad och ledsen på mig själv. Besviken på mig själv. Men man ska inte haka upp sig på amningen. Går det inte så går det inte. Huvudsaken är att din bebis blir mätt och nöjd. Det var även något jag reflekterade över i mammagruppen, att vi som gav våra bebisar ersättning kände något behov av att förklara VARFÖR vi gjorde det. Varför är det så? Man är inte en sämre mamma för att man av någon anledning inte ammar! Kan bli så hemskt irriterad på mammor som säger "ja jag ammade iallafall mitt barn i 6 månader! Det är det bästa för bebisen." Ja men vad underbart för dig att du kunde det. Men det är inte så för alla! Tyvärr. Och man är som sagt inte sämre för det.